Järv
Europas största mårddjur
Europas största mårddjur
En art är Sårbar när bästa tillgängliga data indikerar att den uppfyller något av kriterierna A–E för Sårbar och att den därmed bedöms löpa hög risk att dö ut i vilt tillstånd.
Källa: Artdatabanken
Gulo gulo
Kroppslängd: 70–83 cm + svans 13-25 cm
Vikt: Honor 8–12 kg, hanar 14-18 kg
Livslängd: 6–10 år i det vilda
Järv förekommer i svenska fjällen och fjällnära områden samt på flera platser i Norrlands inland. Det har förekommit föryngringar så långt söderut som i Värmland. Sverige delar populationen med Norge.
Järven är vårt största mårddjur. Eftersom järven till stor del är asätare, så kallas den ibland för ”Nordens hyena”. Den har en viktig roll som renhållningsarbetare i vår natur. Precis som andra stora rovdjur, lämnar järven matrester åt andra mindre arter och skapar förutsättningar för andra djur att klara sig ute i naturen.
Pälsen är vanligen mörkt brun (ibland ljusare brun) med gulvita teckningar i pannan, nacken och ett brett gulaktigt band på vardera sidan av kroppen och på den yviga svansen. Huvudet är litet med små öron. Benen är ganska korta med grova stora tassar och långa klor.
Egentligen borde vi säga ”ensamjärv” istället för ”ensamvarg”. Det skulle passa riktigt bra, eftersom järven är ett djur som verkligen vill vara för sig själv, medan vargen är social. Trots att järven bara är 35-45 cm hög så tar den sig fram riktigt snabbt med sin karaktäristiska rullande galopp. Järven kan komma upp i 45 km/h, alltså lika snabbt som en moped. Järvens stora och platta tassarna fungerar som snöskor och passar utmärkt för den som har sin lya i en snödriva. Järven är även duktig på att klättra i träd och simma.
Trots att järven är ett rovdjur, är den en medelmåttig jägare. Den är helt enkelt ute efter mat, och inte nödvändigtvis jakt i sig. Mer än hälften av järvens mat är i själva verket är kvarlämnade rester från någon annans jakt. Järvens egen jakt efter till exempel ren på vintern lyckas bara ibland, som när snön har skare som bär för järven, men inte för renen. Vid sådana tillfällen kan järven ta flera renar och fylla på sina så kallade matgömmor så att det räcker länge.
I takt med att järven sprider sig söderut till skogslandskapet anpassar den sitt liv. Här är det vanligare att träffa på älg istället för ren. För järven betyder det ofta måltider i form av älgkadaver som varg eller lodjur har lämnat efter sig. En studie i Norge visar att i skogsområden utan varg är det främst självdöda älgar och slaktrester som står på menyn för järven.
Järven kan bära köttstycken som väger lika mycket som den själv långa sträckor. Maten grävs ner i snön, göms i klippskrevor eller släpas upp i träd.
Kartan visar observationer från flera olika källor och återger inte arternas exakta utbredning.
Källa: SLU Viltskadecentrum, 2022.
Det är ovanligt att möta en järv, eftersom de är naturligt skygga och undviker oss människor tack vare utmärkt luktsinne.
Det finns inga rapporter om att människor skulle ha anfallits eller skadats av vilda järvar. Om en människa kommer för nära en lya med ungar, så lämnar järvhonan ofta ungarna, och återvänder så snart faran är över.
Har du sett en järv eller spår av järv? Dela din observation på Skandobs.se. Här kan observationer, spår och spillning av alla stora rovdjur rapporteras in.
Inventering av järv pågår mellan 1 februari och 31 juli. Populationens storlek beräknas utifrån dokumenterat antal föryngringar. Resultaten publiceras i november.
Järvar inventeras genom att man letar efter järvlyor och observerar ungar eller spårtecken som tyder på föryngring. 1999 upptäcktes för första gången på 100 år en järvföryngring i skogslandskapet utanför fjäll-länen. Järvstammens utbredning i skoglandskapet har haft en ökande trend sedan dess.
Alla vi kan bidra till inventeringen genom att rapportera observationer av spår och liknande till länsstyrelserna eller via rapporteringsverktyget Skandobs.
Järven kan döda så stora byten som en ren på egen hand och den kan följa sitt byte under lång tid, men är också snabb på korta sträckor när jakttillfälle ges. Vintertid har den en stor fördel tack vare sina stora tassar som ger god bärighet på snön där bytesdjuren trampar igenom och snabbt blir trötta. Järven kan få ett byte att försvinna på kort tid genom att den ofta styckar upp bytet och gömmer det till ett senare tillfälle.
Järven lever ensam och både hanar och honor försvarar sina revir mot andra järvar. Det betyder att både bettskador och dödade järvar förekommer. Revirens areal kan variera. Honornas revir är vanligen runt 2 kvadratmil, medan hanarnas revir är betydligt större, runt 6-8 kvadratmil, och överlappar flera honors revir. Reviret avgränsas med urinmarkeringar.
Ungarna stannar hos sin mamma närmare ett år, innan de blir självständiga och söker sitt eget revir. Hur långt ungarna vandrar beror bland annat på hur många andra järvar som finns i området. Alla unga hanar utvandrar, i genomsnitt runt 16 mil. Den längsta vandringen som registrerats är en järvhane i Norge som utvandrade nära 50 mil. En järvhona kan dela sitt revir till sin dotter, men det är vanligare att även unga honor utvandrar.
En anledning till att järven jagades tidigare var den värmande pälsen. Under senare tid var jakten på järv en del i den stora utrotningskampanjen mot rovdjur som pågick under 1800-talet. Den hårda jakten innebar att järven började försvinna i Värmland och Dalarna under mitten av 1800-talet. I början av 1900-talet ansågs järven ha utrotats även i Västernorrland och under 1900-talet fortsatte järvstammen att minska. På 1960-talet gjordes uppskattningen att det bara fanns runt 100 järvar kvar i Sverige, och de levde i de nordligaste delarna.
En begränsad licensjakt på järv är tillåten inom delar av Jämtlands län. Naturvårdsverket har tagit beslut om licensjakt på 15 järvar i utvalda delar av Jämtlands län under 2023. Järv kan ställa till problem för renägare och tamdjursägare. För att förebygga skador på renar och tamdjur får skyddsjakt genomföras, om förutsättningarna för jakten är uppfyllda.
Trots att järven klassas som sårbar (Artdatabanken 2020), så förekommer illegal jakt, särskilt i områden där snöskoter underlättar uppspårandet.
Järven är en allätare och det mesta av födan byten som andra djur redan dödat. I fjällkedjan är det i första hand ren som den äter men i skogsområden är älg, rådjur, skogsfågel och annat vilt också välkommen mat. Ibland kallas järven för ”skogens renhållare” eftersom den äter sådant som andra djur lämnat. Jägares slaktplatser har stor betydelse för järvens möjligheter att hitta mat. Det är alltså gynnsamt för järvarna att leva där det finns andra rovdjur och även människor.
De största konflikterna mellan järv och människa i Skandinavien finns idag i de områden i Norge där stora mängder får betar fritt. I vissa områden anses hela två tredjedelar av årets lamm kunna bli järvmat. I Sverige finns inga skador dokumenterade på får de senaste 100 åren, utan konflikten är kopplad främst till rennäringen, eftersom järven huvudsakligen äter tamren.
Järvens parningstid varar från april ända till augusti. Under februari-mars föder honan 1-4 ungar (oftast 2).
I fjällterräng väljer ofta järven en sluttning med packad snö som plats för sin lya medans de i skogsterräng använder sig av rotvältor eller klippblock i första hand. I anslutning till lyan finns ett flertal gångar med olika platser att ligga på och även en toalett.
Honan ger ungarna di och bär hem bytesrester till lyan. Ungarna stannar i lyan fram till april. Efter det träffas de och honan på bestämda mötesplatser. Framåt sommaren är ungarna så stora att de kan följa med henne o hitta mat tillsammans.
Järven finns runt hela det norra halvklotet, inklusive Alaska, Kanada och Ryssland. Den verkar trivas lika bra på fjällhed och tundra som i storskog och på myrar.
I Sverige lever de flesta järvarna i fjällvärlden, men den börjar komma tillbaka till de skogsmarker där de fanns före 1800-talets stora rovdjursutrotning. År 1999 föryngrade sig järv i skogslandskapet för första gången på 100 år och idag gör järven även tillfälliga besök i Stockholm, Uppsala, Västmanland och Örebro län.
Järven fridlystes 1969, och därefter har den svenska populationen sakta återhämtat sig. Den har också börjat komma tillbaka sina forna trakter. De allra flesta järvar finns idag i renskötselområdet, men de sprider sig söderut och österut till skogslandet. Därför finns begreppet ”skogsjärvar” idag.
Järvstammen är fridlyst och klassad som sårbar. Naturvårdsverket har beslutat att referensvärdet för gynnsam bevarandestatus för den svenska järvstammen är 600 järvar. Det är alltså en miniminivå som inte får underskridas. Baserat på antalet föryngringar som hittats 2020–2022 uppskattas den svenska delen av populationen till 668 järvar. De ligger alltså över gränsen, men har låg genetisk diversitet.
Ställ den till vår rovdjursexpert Benny!
1993 startade det svenska järvprojektet, med stöd från bland andra WWF. Under projektets gång har nästan 300 järvar försetts med sändare och kunnat följas i detalj av forskarna.
Målet är att bedriva forskning om järvars ekologi som kan bidra till en vetenskapligt baserad förvaltning och bevarande av järvpopulationer.
Järvar orsakar förluster för rennäringen. Det innebär att förvaltande myndigheter måste kompromissa mellan mål att upprätthålla en uthållig renskötsel och livskraftiga rovdjurspopulationer. I en sådan situation krävs mycket kunskap, vilket ger en unik möjlighet att undersöka järvars populationsekologi, livshistoria och beteendeekologi.
Läs mer om det svenska järvprojektetUpplandstiftelsen i samverkan med Biotopia har fått medel till en rovdjursutställning med tillhörande aktiviteter, som förväntas ge en ökad förståelse om stora rovdjur hos allmänheten, skolbarn och SFI-studerande. Inom projektet planeras årligen en återkommande utställning på Biotopia i Uppsala, tre korta djurfilmer, ett häfte för SFI-studerande, rovdjurslådor, spårutflykter och samtalskvällar.
WWF vill att man i första hand jobbar med förebyggande åtgärder för att stärka järvstammen. WWF anser att järvpopulationen ska hanteras med stor försiktighet. Järvens population klassas som sårbar, spridningen går långsamt och det förekommer illegal jakt.
Den genetiska variationen inom den skandinaviska järvstammen anses fortfarande vara liten, beroende på det begränsade antal individer som fanns kvar vid fridlysningen 1969. WWF ifrågasätter inte en strikt kontrollerad och begränsad licensjakt på järv i ett begränsat område, om populationen, på vetenskaplig grund, bedöms vara långsiktigt livskraftig.
WWF kan acceptera en strikt reglerad licensjakt under förutsättning att kriterier för gynnsam bevarandestatus är uppfyllda (som minimum) och populationen är tillräckligt stor, livskraftig och långsiktigt tryggad, samt att jakten är långsiktigt hållbar. Jaktbeslut ska ta hänsyn till populationsstorlekar, bevarandestatus och olika intressen. Jakt ska ske under bästa möjliga etiska former, både för de vilda djuren som jagas och för eventuella jakthundar.
WWF tar starkt avstånd från alla former av illegal jakt. Illegal jakt är ett hot mot våra vilda djur och WWF vill se krafttag mot alla former av illegal jakt.
Hjälp oss skydda våra pollinatörer och rädda svensk natur genom att:
Senast ändrad 04/04/24