1 juni kl 19.00 hålls en minnesgudstjänst för utdöda arter i Storkyrkan, Gamla stan i Stockholm. Den ekumeniska minnesgudstjänsten anordnas av Svenska kyrkan tillsammans med representanter från flera kyrkor och Världsnaturfonden WWF. Initiativet sker med anledning av FNs klimatmöte Stockholm 50+ den 2-3 juni. Minnesgudstjänsten kommer även att livestreamas. Läs mer hos Svenska kyrkan.
1 miljon arter, både växter och djur, hotas av utrotning på grund av människans val och handlingar. 130 000 arter är redan borta och har lämnat ett stort tomrum efter sig.
Utdöda arter som vi minns
Asiatisk floddelfin eller Baiji (Lipotes vexillifer)
2002 sågs den sista asiatiska delfinen, kallad Baiji. Delfinen levde endast i Yangtzefloden i Kina, kunde bara leva i sötvatten och hade dålig syn.
I slutet av 1970-talet uppskattades population till cirka 400 individer och arten blev då klassificerad som skyddad. 2006 gjordes en omfattande visuell och akustisk undersökning, men inte en enda Baiji hittades i Yangtzefloden.
Förorenat vatten, intensivt fiske och tät fartygstrafik bidrog till att den försvann. Många dödsorsaker för delfiner kan kopplas just till fiske eller kollisioner med motorbåtar.
Idag finns sex arter av delfiner och tumlare som lever helt eller delvis i sötvatten. I Sydamerika lever Amazondelfinen (hotad) och Tucuxi (hotad), och i Asien Gangesdelfinen (hotad), Indusdelfinen (hotad), Irrawaddydelfinen (akut hotad) samt Yangtzetumlaren (akut hotad). Indusdelfinen och Gangesdelfinen blev 2021 erkända som egna arter. Den asiatiska floddelfinen anses nu vara utrotad.
Mosaikråtta, Bramble Cay-råtta (Melomys rubicola)
År 2009 sågs det sista exemplaret av Bramble Cay-råttan - det första däggdjuret som utrotats på grund av klimatförändringarna. Mosaikråttan levde på en 5 hektar stor korallö i Australiens Torres Strait, ett sund norr om östra Australien.
Populationen minskade från flera hundra på 1970-talet till runt 90 individer under sena 90-talet. En sökinsats efter arten genomfördes under åren 2009-2013 samt under 2014, men ingen individ kunde hittas. Förändringar i vindstyrka och stigande havsnivåer, som båda kopplas till klimatförändring, har resulterat i en ökning av intensitet och frekvens av oväder med översvämningar som följd. Effekterna av det hårdare vädret och översvämningarna blev att det 2014 nästan inte fanns något vegetationstäcke eller mat kvar på den lilla ön. Utan mat eller vegetationstäcke var miljön så ogynnsam för Mosaikråttan att den inte längre överlevde.
En rapport från Queensland Department of Environment and Heritage Protection och University of Queensland pekar på att stigande havsnivåer orsakade av mänskliga inducerade klimatförändringar är grundorsaken till utrotningen.
Garfågel (Pinguinus impennis)
Den senaste levande garfågeln sågs 1852. Arten var spridd över norra Atlanten och kunde till och med hittas i Bohuslän men är nu utdöd på grund av människors jakt. Garfågeln, som var den största bland alkfåglarna, blev cirka 75 cm hög och kunde inte flyga.
Från 900-talet och framåt jagades den för köttets och äggens skull. Från slutet av 1700-talet slaktades garfåglar systematiskt för att komma över dess fjädrar och dun till madrasser. Den 3 juli 1844 dödades det sista paret på ön Eldey utanför Island.
Pungvargen (Thylacinus cynocephalus)
Den sista kända individen av pungvarg dog på Hobart Zoo år 1936. Tre år tidigare observerades sannolikt det sista exemplaret i det vilda.
Pungvargen (tasmanska tigern) kunde för länge sedan hittas i Nya Guinea och var vitt utspridd över det australiska fastlandet, men försvann därifrån för minst 2000 år sedan. Det berodde förmodligen på konkurrens från dingon, som den också föll byte för. I modern tid hittades pungvargen bara på Tasmanien, där dingon inte finns. Pungvargen var spridd över Tasmanien men mest talrik i öppet skogslandskap och woodland.
Människan bedrev en omfattande jakt av pungvargen då de ansågs som ett hot mot får samt på grund av allmän rädsla för rovdjur. Under pungvargens sista år var jakten till stor del orsakad av insamlande till museum och zoon.
1936 fick pungvargen till sist skydd enligt tasmansk lag, men då var den förmodligen redan utdöd.
Lövgrodan (Ecnomiohyla rabborum)
Lövgrodan hörde senast i El Valle, Panama år 2008. Tidigare fanns lögrodan i bergen i centrala Panama (omedelbar närhet av staden El Valle de Antón, i båda provinserna Coclé och Panama) på höjder mellan 900-1,150 meter över havet i bergsregnskogar. Arten har inte påträffats under specifika inventeringar i regionen.
Lövgrodan var aktiv på natten och hanarna lät under hela året, men som mest vid reproduktionen vid början av regnperioden i mitten av mars till maj. Förlusten av arten drivs främst av minskad livsmiljö och sjukdom. Skogsavverkning i artens livsmiljö för stadsutveckling är ett hot när skogen fragmenteras och utarmas, och tallplantager ersätter den naturliga miljö som arten kräver.
Lövgrodan var ovanlig i regionen när fältstudier utfördes under 2005-2006, men en eller två hanar hördes varje natt under den tiden. Efter upptäckt av svampsjukdomen Chytrid Fungus i regionen blev arten mycket mer ovanlig. Om arten fortfarande finns, misstänker man en fortsatt nedgång på grund av sjukdom och förlorade livsmiljöer.
Vill du vara med och skydda hotade arter?
WWF jobbar i över 100 länder med att skydda arters livsmiljöer och påverka politiker och beslutsfattare. För att uppnå resultat krävs ett långsiktigt och målmedvetet arbete. Med din hjälp kan vi göra ännu mer och genomföra projekt för att försäkra oss om ett hållbart ekosystem – så att arter som tigrar, pandor och sköldpaddor inte går förlorade.
