Nytt liv i Ångermanälvens vatten

Det är ett försiktigt porlande ljud som möter oss när vi går genom skogen från grusvägen till Fjällbäcksvika, platsen där Fjällbäcken rinner ut i den större Laxbäcken. Vi befinner oss i Västerbotten, några mil från Vilhelmina, vid ett av Ångermanälvens många biflöden. Vattnet flyter ganska lugnt i Laxbäckens övre delar den här julidagen. Längs strandkanten har högsommaren satt fart på växtligheten. Meterhög torta samsas med midsommarblomster och smörblommor. Med myggen surrandes frenetiskt kring ansiktet blickar Mikael Strömberg, projektledare på Vilhelmina Model Forest, ut över vattnet. För de allra flesta är det här bara ett av många vattendrag men för Mikael är det så mycket mer. Han är uppvuxen i närliggande Malgovik och har tillbringat många timmar med fiskespöet längs med bäckens lopp. Sedan 2006 har han lagt ner mycket tid och arbete på att restaurera Laxbäcken och andra vattenmiljöer längs Ångermanälven.

– För tjugo år sedan var det en slät fors här, en följd av flottarnas arbete. De plockade bort alla stora block för att timret skulle kunna flyta så smidigt som möjligt, berättar Mikael.

Numera har vattendraget en helt annan karaktär. På flera platser sticker det upp stora stenblock som vattnet skummar kring, medan det på andra ställen är stilla och svart.

– Alla block vi ser är sånt som vi har burit hit och placerat ut i bäcken. De hjälper till att bromsa upp vattnet. Men ska det vara bra förutsättningar för fiskar och andra arter ska man också ha djupare hål, höljen. Där du ser som en spegel på vattnet, där är det djupa höljen. Där kan stora fiskar stå, säger Mikael, och fortsätter:

– Här uppe är det helt förändrat mot hur det såg ut förr. Vi har gjort det vi kan för att rädda det här vattendraget.

Laxbäcken är ett av många tillflöden till den mäktiga Ångermanälven. Älven får det mesta av sitt vatten från fjällområdena i södra Lappland. Därifrån flyter den sedan 450 kilometer innan den mynnar ut i havet vid Höga Kusten-bron. Fram till 1800-talet var det en vild älv som följde sitt naturliga flöde tvärs över landet, men när flottningen tog fart påbörjades arbetet med att tämja vattenmassorna. I mitten av 1900-talet togs nästa steg när älven dämdes upp för att ta till vara energin från det strömmande vattnet. Vattenkraften gav energi, men för älvens biologiska mångfald var utbyggnaden förödande. Fiskarnas vandringsvägar stängdes av, fåror torrlades och lekområden försvann. Bestånden av öring och harr minskade kraftigt, den vilda laxen försvann helt och hållet. Växter och insekter påverkades också, älven tömdes på liv.

Men 2006 inleddes arbetet med att få tillbaka det förlorade livet i älven. Skogsstyrelsen och Vilhelmina Model Forest satte igång att inventera och restaurera vattenmiljöer utmed älvens lopp. 2014 anslöt WWF, med målet att visa att det går att återskapa naturvärden, också i en hårt reglerad älv.

– Fritt strömmande vatten har en stor biologisk mångfald, men bara en tredjedel av Sveriges åar och älvar har idag en god ekologisk status, säger Jill Staveley Öhlund, sakkunnig sötvatten på WWF.

Förutom att bidra till insatser i Laxbäcken har WWF också stöttat restaureringar i Albloselbäcken, Mesjöbäcken, Torvsjöån och Ångermanälvens huvudfåra. För att kunna återskapa vattendragen till hur de såg ut innan de påverkades av vattenkraft och flottning har man tagit hjälp av laga skifteskartor från 1800-talet och jämfört med moderna kartor. Men arbetet har också handlat om att läsa landskapet och älven och testa sig fram.

Själva restaureringsarbetet är ofta ganska våldsamt. Med grävskopa flyttas stenar och block för att efterlikna en naturlig botten och återskapa de ursprungliga flödena.

– Fokus har varit på att skapa lekområden för arter som harr och öring, och restaureringarna har gått att genomföra till en i sammanhanget relativt liten kostnad, säger Mattias de Woul, biträdande chef för havs- och vattenfrågor på WWF.

Åter till Laxbäcken – vi kör någon mil österut till Bullerforsen, belägen några hundra meter nedströms Malgomajs kraftstation. Här finns passagen där älven rinner mellan de större sjöarna Malgomaj och Volgsjön. Innan vattenregleringen tog älven flera vägar genom landskapet och området var känt för att vara enormt fiskrikt. Men efter byggandet av Malgomaj-dammen och Malgomajs kraftverk torrlades fåror helt under flera decennier. Här påbörjades ett restaureringsarbete 2015 med syftet att ge nytt liv till de torrlagda älvfårorna. Mikael Strömberg leder vägen genom högvuxen mjölkört och nordisk stormhatt till en av de två fårorna som numera slingrar sig genom skogen.

– De här fårorna är strömmande året om, de fryser aldrig igen. Och tar du ett vattenprov nu är det mycket liv i det här vattnet, berättar han.

Ännu har ingen grundlig undersökning gjorts för att se hur mycket fisk som använder strömfårorna men Mikael och andra som är engagerade i projektet har med egna ögon sett hur det ibland kokar på vattenytan. Och kommer man hit i skymningen kan man få se öring gå upp och slå.

– Visionen var att vi skulle bygga upp lekområden. Och i de här fårorna har fisken återvänt, vi har sett både harr och öring.

Trots att arbetet med att restaurera Ångermanälven pågått i snart tjugo år finns det fortfarande många insatser kvar att göra för att förbättra vattenmiljöerna längs älvens lopp. Älven är lång och vattendragen som påverkats av flottning och vattenkraft är många.

– Om vi gör sådana här insatser på flera platser tror jag att vi kommer att bevara de arter som funnits här. Kanske lyckas vi bara bevara några procent av de bestånden som en gång var, men de finns i alla fall kvar, säger Mikael Strömberg.