Naturdofter lugnar mest av allt

Text: Åsa Ottosson

En rejält påpälsad Marcus Hedblom i orange dunjacka, varm mössa och överdragsbyxor går genom en blandskog i utkanten av Uppsala. Han stannar till, ställer ner ryggsäcken på marken och ser sig uppmärksamt omkring efter en lagom stor, strategiskt placerad trädstam. Där! Han rotar i ryggsäcken och halar upp en kamera som han fäster på trädet med hjälp av ett spännband, innan han trycker på on-knappen.

Marcus Hedblom från Sveriges Lantbruksuniversitet sitter på professorers vis oftast framför datorn på kontoret eller står i en sal och undervisar studenter. Men för tillfället kommer han faktiskt ut då och då tack vare det samnordiska forskningsprojektet NorDark.

– Jag har saknat fältarbetet, säger Marcus.

NorDark handlar om att ta reda på hur städers ljusföroreningar – överflödigt konstgjort ljus – påverkar människor och djur. Det optimala för djuren är att det är ordentligt mörkt när det ska vara det. Människor vill ha ljus även på natten för att känna sig trygga. Kanske kan ett mjukare ljus längs gång- och cykelstråk fungera både för oss och våra vilda grannar? Det ska Marcus och kollegorna undersöka, tillsammans med ljusdesigners från Kungliga Tekniska högskolan och miljöpsykologer från Lunds universitet.

Steg ett är att kartlägga vad som rör sig här i tätortsskogen vid olika tider på dygnet under olika årstider med hjälp av rörelsestyrda kameror som också kan ta bilder i mörker. Duvhökar, nötväckor, blåmesar, talgoxar, nötskrikor, bofinkar, talltitor, ekorrar, grävlingar, älgar, rådjur, rävar, katter, hundar och, förstås, människor har fångats på bild det första året. Cirka 250 000 bilder har det blivit hittills.

Förutom djuren i skogen har människorna från villa- och flerfamiljshuskvarteren nära skogen en viktig roll i arbetet. De får berätta för forskarna hur de upplever tryggheten i skogen dagtid och nattetid och i olika slags belysning, synpunkter som forskarna sedan kan göra statistik av.

Arbetet med nordark är bara ett av många forskarspår som Marcus Hedblom följer för tillfället. EU-projektet GreenME är ett annat. Det ska bland annat kartlägga företag, organisationer och föreningar som erbjuder naturhälsotjänster i tätortsnära natur och fördjupa kunskaperna kring hur man mår i olika sorters skogar och grönområden. Han är också med på ett hörn i en finsk studie där man testar olika miljöers lugnande effekter i fält.

Marcus njuter oftast av mängden möjligheter till forskning som professorstiteln erbjuder, men allt är inte gröna skogar.

– Friheten känns både som en tillgång och en förbannelse, säger Marcus.

Det finns ju hur mycket som helst att göra, vad ska man välja?

Marcus Hedblom växte upp i Alingsås utanför Göteborg, ett litet samhälle där man kan gå och cykla vart man än ska. Föräldrarna lät honom och kompisarna leka och klättra i full frihet i omgivningarna, han tror att det var viktigt för att han blev som han blev.

Bergen i östra Tjeckien spelade också en viss roll för Marcus naturintresse. Hans mamma kommer därifrån och vid besöken hos släkten vandrade familjen ofta till något lagom avlägset beläget värdshus bland bergen. Marcus gillade det, minns han.

Under tonårstiden levde han till vardags mer eller mindre i två separata världar. När kompisar på lördagsmorgnarna pratade han inte handboll.

– Och bland handbollskompisarna nämnde jag aldrig att jag gillade fåglar. Sportkillen och naturnörden möttes aldrig.

I militärtjänsten som Lapplandsjägare i Kiruna fortsatte han i samma spår. Fågelskådningen passade inte alls i machomiljön på Lapplands jägarregemente. Som tur var hade han och en likasinnad kompis kikarsikten på sina AK5:or och kunde genom dem spana på fåglar i smyg.

– Det var åtta gångers förstoring, så det var helt okej. På så vis fick jag syn på min första lappmes, säger Marcus.

När det var dags för högre studier inriktade han sig på politik, juridik och miljö, och efter det biologi. Vid sidan av studierna inventerade han morkullor åt Svenska Jägareförbundets forskningsavdelning; for runt på smala skogsbilvägar, klev ur någonstans och satt där och spelade in morkullornas ”orp, orp” tills det blev mörkt.

– Jag satt där för mig själv på kvällarna i flera år känns det som, säger han.

I det läget lät en doktorandtjänst där han skulle få inventera fåglar och fjärilar i stadsmiljö väldigt bra. Att kartlägga fjärilar var fältarbete när det är som skönast: alltid bra väder och på dagtid. När det gällde fåglarna var han ute vid två–tretiden på nätterna och stod bland buskarna med mössan nerdragen och spanade i sin kikare. Eller med händerna formade som paraboler vid öronen.

– Det är nästan konstigt att ingen krogbesökare på hemväg ringde polisen, säger han.

Jag såg säkert lite halvskum ut.

Så småningom fick Marcus chansen att göra en studie i Göteborg kring hur stadens människor upplever fåglar. Han började med att låta hundratals studenter lyssna på olika kombinationer av fågelsång och kunde se att staden upplevdes mer positiv när fler arter sjöng samtidigt. Men det räckte liksom inte, tyckte han. Kunde man ta in naturen i ett laboratorium och mäta hur man reagerar fysiologiskt?

Det kunde man, men det krävde en hel del förarbete; som att ta en 3D-bild av en typiskt svensk, trivsam skog, en typisk park och en typisk stad, finna dofter som matchade miljön och hitta den perfekta fågelsångsmixen för varje plats.

Forskningsresultaten visade, enkelt uttryckt, att en grön miljö lugnar snabbt medan stadsmiljön inte gör det, att en fågelkör lugnar mer än en enstaka fågel och att naturdofter lugnar mest av allt. Rönen fick mycket uppmärksamhet.

Marcus Hedblom och hans forskningsassistent Claudia Lopez Alfaro återvänder till NorDark-skogen i utkanten av Uppsala en fredagskväll i november. Det känns extra mörkt och kallt ute nu när de kommer direkt från ljuset och värmen på kontoret. De konstaterar att det nya lampskenet längs gång och cykelvägarna genom skogen känns klart mjukare än det som fanns här tidigare. Marcus tar några steg från stigen och tar upp sin ljusmätare, fumlar med iskalla fingrar. Det är nästan helt mörkt bara två meter in från stigen. Bra!

Marcus traskar ytterligare ett antal hundra meter in i skogen. Trafikljuden slipper han inte ifrån, men mörkret känns behagligt. Han vänder tillbaka mot bostadsområdena – och det blir tydligt exakt vad de vilda djuren möter när de söker sig från skogen mot staden: Ett ljushav.

Marcus hoppas att hans forskning – oavsett om den handlar om fågelsång, ljusföroreningar eller något annat – ska leda till praktiska förändringar som gynnar både människor och djur i staden. Att vi ska få hälsosammare, mer klimatsmarta städer.

Att så lite hittills har hänt gör honom frustrerad. Det finns mängder av kloka formuleringar i dokument på alla beslutsnivåer som säger att det är viktigt att bevara natur och biologisk mångfald för människors hälsa – särskilt i stadsmiljön. Argumenten finns där på pränt. På senare år har han visserligen märkt en ökad medvetenhet hos myndigheter och andra viktiga aktörer, men trots detta minskar grönskan och kvaliteten på grönskan hela tiden i städerna. Och det finns fortfarande inget nationellt system på plats för att informera och peppa allmänheten att utnyttja närnaturen för hälsans skull.

– Vägarna blir bara bredare, torgen större och byggnaderna likaså. Vad är det som händer? Var går det fel?

Precis det ska Marcus och hans kollegor ta reda på framöver